...precis så känner jag mig. Jag vill inte vara en sten som man kan slänga bort från sitt liv bara sådär, vill inte vara en sten för någon, vill inte vara en sten och jag vill inte känna mig som en sådan heller. Fast det vill väl ingen. Men mitt hjärta är allt annat än sten, det är fullt av kärlek det bara väller ut kärlek från hjärtat, fast jag är kanske inte tillräckligt bra på¨att visa det eller? Om man kan få andras hjärtan att tina upp, hjärtan som till en viss del har varit sten hur kan det då komma sig att jag kännder det lite som att någon tycker att jag har ett sådant hjärta...? Har jag förändrats, eller är det andra som har gjort det? Snälla var rädd mig, ta mig för den preson jag ju faktiskt är, stanna kvar när det är svårt, gå inte din väg bara sådär, för jag saknar dig, saknar inte du mig? Är så ledsen, jag räcker ut en hand men du lägger is på den, jag drar in den för det blir alltför kallt, vågar inte sträcka ut den igen i rädsla av att bli nedkyld på samma sätt igen...Ska jag våga? eller är det du som borde våga? ska jag strunta i borde och kylan?

I helgen ska jag försöka låta bli att tänka på detta, för då ska jag nämligen till H, hälsa på och bara få vara den jag är, för det kan jag vara med dig H, tack för det. Hoppas du upplever desamma när du är med mig! Jag älskar dig fortfarande du är fortfarande min hjärtevän även om vi inte är tillsammans längre. Att få älska någon är så fint att det bara lyser om det!  Du är du och jag är jag vi har fortfarande varandra!Önskar dig all lycka!

Jobbet kallar, verklighetens mönster och rutiner bankar och måste släppas in i tankebanorna. Jobba jobba jobba och försöka glömma det där jobbiga i alla fall för en liten stund!

Bye bye