Mitt i livet - Att inse!

Ibland inser man saker, som man kanske redan insett.... man ville inte se det då....för jag tycker att det är mer spännande att testa och se än att bara ge upp, eller sluta med något bara för att man har insett eller tror att nej det här är nog inget.....Men i slutänden blir svaret ändå alltid detsamma, att det jag insett redan från början blir min slutgiltiga insikt....Trots att jag är väl medveten om detta, slutar jag ändå aldrig att testa, prova, för att det är spännande att se vad som kanske kan hända, om. Visst får jag vara med om fler spännande grejjer än annars, genom att göra på detta viset, och visst får jag mig en utmaning och lär mig nya saker på grund av detta. Men samtidigt gör det mig lite illa då och då.....tankar som krossas, drömmar som får förbli drömmar, men samtidigt blir jag glad nu när jag inser att om jag skulle få ett hemskt ebsked angående någon annan eller mig själv, så skulle jag fortsätta tro, hoppas,. testa och prova trots att jag kanske redan från början vet utvägen av det hela, så slutligen måste det vara en bra egenskap, härligt:) Men jag måste lära mig att leva med den, och hantera den så jag inte blir sårad och kanske ställer till med för många saker i onödan.

Igår insåg jag slutligen hur jag skulle göra r82, vi pratade och jag kände att nej det här är nog inget att bygga vidare på, det ska nog inte vara vi två. Varför?, svårt, så svårt att sätta fingret på. Innan du säger något, vet jag vad du kommer säga, är det för att jag kanske känner dig så väl(fast det borde jag inte gör ännu) eller för att jag är likadan, att vi tänker på samma sätt. I så fall är det ju helt otroligt.....Du hör inte av dig, jag hrör inte av mig, sedan måste någon ge sig, och höra av sig, ja stolta är vi båda, och så vill vi inte såra oss själva för det ahr vi blivit nog med gånger, vi vill inte ge oss i i något som kan göra oss illa, så istället försöker vi inte ens ge oss in i något, även om vi tror att vi gör det, så ahr vi egentligen redan bestämt oss, för det säkra, att låta det vara.

Frågan är, är det på grund av min känsla att nej det här är nog inte rätt, som jag nu bestämmer mig för att låta detta vara. Eller är det för att jag inte vågar satsa på detta, eftersom att vi inte vet vart i landet vi kommer vara om ett par månader och för att jag inte tycker att du verkar tro tillräckligt på detta? Så spelar mina känslor mig ett spratt, lurar jag mig själv?

C, oj oj, vilket kliv du har tagit. Tänk att du vågade, vilken utmaning du har givit dig in på. Jag hoppas verklgien på att det som är rätt för er tre kommer ske. Vad än beslutet blir, är jag så glad för din skull att du vågade satsa. Hoppas du kommer vinna mer än du förlorar på det. Tycker om dig så C :)

Kram på er!