I måndags eftermiddag ringer det på mobilen. Jag tittar efter för att se vem det är som ringer, privat nummer. Okej, det är säkert C eller H som ringer tänker jag och svarar. Hej det är M* säger du, är det verkligen M*? ja det är det! Oj, tusen saker snurrar runt i huvudet på mig. Varför ringer han nu? Varför ringer den här killen som jag var så kär i när jag var 17 mig nu efter all den här tiden?  Han ville ses och ta en kaffe. Vad hade jag att förlora? Ingenting, däremot hade jag massor att tjäna på mötet.  Jag åker dit, dricker kaffet pratar väldigt mycket och sätter mig på spårvagnen som jag gjort så många gånger förr. Men den här gången ler jag inombords, ett avslut, en helhet, ja jag känner mig hel. Ett avslut! The show can go on!!!


Men, åh, varför kommer det alltför ofta ett "men" in i bilden när det har skett något bra?
Men, du ringer igen, du vill ses en gång till. Du vill att jag följer med till Tyskland. Du smsar och skriver fina saker. Visst blir jag glad, men det är för sent. Allt det här skulle jag viljat ha för fem år seda. Nu är våran tid förbi. Vi har våra egna liv på olika håll med olika innehåll. Det är över nu. Så känner i varje fall jag. Men jag tvivlar på att du ser det på samma vis. Du vill ses i eftermiddag, innerst inne vill inte jag att vi ska ses. För det ska inte vara du och jag nu längre. Måste hitta på ett bra sätt att säga det till dig. M*, jag tycker ju om dig men inte på det sättet som du vill att jag ska göra. Du har sårat mig så otroligt mycket, sår som har läkt en hel del. Sår som jag tar väl hand om och vårdar noga och då vill jag ju självklart inte att någon ska få börja skrpa upp dem igen så att de börjar blöda. Därför kan jag inte träffa dig mer.




Nu ska jag iväg och träna:) Bodypump är det som gäller den här gången! Ha det så superbra alla goingar:) kramar